Där människan inte räcker till

”Hur många sidor ska jag läsa?”

En pojke kommer in till mig för att läsa för Foxy. När han sätter sig ner börjar han med den här frågan, och jag ser i hans ansikte att det här är jobbigt. Högläsning är inget han har någon bra erfarenhet av. Det är första gången vi träffas och jag vet inget om hans läs- och koncentrationsförmåga, så jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte mycket text på sidorna, kanske femton-tjugo ord, och gemensamt bestämmer vi att han ska försöka med tre sidor men om det blir för jobbigt får han sluta tidigare. Det går i en rasande fart, han läser bra och snart är de tre sidorna klara.

”Vill du läsa lite till?”, frågar jag.  Det vill han. Det blir elva sidor.

Pojken har stora koncentrationssvårigheter får jag veta av föräldern. Han kan inte sitta still och när han gick i tredje klass kunde han ännu inte läsa. Nu har han suttit stilla i en kvart, klappat på Foxy som ligger tätt intill och lyssnar när han läser. Jag är inte förvånad, jag har sett det många gånger förr. Jag vet att hundarna har en lugnande effekt på barn med koncentrationssvårigheter, jag vet att de känner sig tryggare och kan åstadkomma sådant som annars är väldigt svårt. När pojken har läst klart reser sig Foxy och hälsar på föräldern. Pojken sitter kvar och börjar prata med mig. Nu börjar det bli jobbigt att sitta stilla och han börjar gunga kraftigt med hela överkroppen medan han pratar. Han börjar bli jättestressad. Vi känner inte varandra så jag vet inte vad jag törs göra. Jag tänker. Funderar på olika lösningar att ta honom ur den jobbiga situationen. Det är då det händer.

Foxy känner spänningen i luften och märker att pojken inte längre mår bra. Hon ser det stressade barnet, går fram och sätter sig framför honom och tittar intensivt och uppfodrande i hans ögon. Han börjar klappa henne och hon sitter där, bara någon decimeter från hans ansikte ända tills han slutar gunga och talet blir mindre forcerat. Han slappnar av. Nu kan vi resa oss och göra något annat. Några tricks med Foxy kanske? Ja, det vill han gärna!

Jag kan inte beskriva de här ögonblicken på någon annat sätt än som magiska. Det händer inte varje dag, inte ens varje vecka, men när det händer blir jag varm och rörd djupt in i själen. Det hundarna kan göra i de ögonblicken, förmår ingen människa göra.